Kväveeffekten av biogödsel är god eller mycket god. Effekten varierar dock med längden på grödans vegetationsperiod. Ju längre denna är desto större är chansen att N-effekten ökar, eftersom en större andel av biogödselns organiskt bundna kväve hinner mineraliseras. Kväveeffekten är väl belagd i fältförsök för grödor med både kort och lång vegetationsperiod.

I vårspannmål visar försöken att:

• N-effekten av biogödselns total-N är lägre än motsvarande mängd mineralgödsel-N.
• N-effekten av biogödselns ammonium-N är lika hög som svinflytgödselns ammonium-N eller mineralgödsel-N.
• N-effekten av biogödselns ammonium-N är högre än nötflytgödselns ammonium-N.

I höstvete, sockerbetor och vall visar försöken att:

• N-effekten av biogödselns ammonium-N är högre än motsvarande mängd mineralgödsel-N.
• N-effekten från biogödselns ammonium-N är lika hög som svinflytgödselns ammonium-N.
• N-effekten från biogödselns ammonium-N är högre än nötflytgödselns ammonium-N.

Biogödselns goda växtnäringseffekter gör att den fungerar väl som gödselmedel till flertalet grödor. Exempelvis:

• I höstraps matchar biogödsel nedbrukad före sådd behovet av höst-N.
• I höstvete fungerar biogödsel-N som bestockningsgiva i växande gröda före stråskjutning.
• I havre kan biogödsel myllad före sådd täcka ca 60–90 % av N-behovet.

Hur stor del av grödornas P- och K-behov som täcks beror på markens P- och K-status samt biogödselns P- och K-halter.